Måndag

*

Idag saknar jag dig.

Idag fattas du mig.

Idag förstår jag att jag aldrig kommer se dig igen.

Idag finns du i allt jag ser.

Idag önskar jag att du fanns.

Idag vill jag vara där du är.

*

Andra Besöket II

*

Jag tror att allt blev lite suddigt av att vi trodde hon var borta

Men jag tror Lena och Claes gick in först och sen jag och Clara.

Jag vet faktiskt inte.

Tror Clara gick ut och jag var själv med Farmor.

Jag sa att hon skulle vakna.

Att jag saknade henne

Att jag inte ville åka tillbaka

Jag vill vara med dig Farmor.

Jag lyckades iallafall säga lite

Sen kom det en högljudt slags gråtljud från mig

sköterskan frågade om jag var okej

jag snyftade fram ett ja

frågade om de var första besöket

ett hulkande andra kom ur min mun

hon såg mig djupt in i mina ögon och sa att jag skulle säga till om det var något

Hade det bara varit jag och farmor i rummet hade jag skrikgråtit allt vad jag kunnat

men man försöker ju att behärska sig.

Lena kommer in och hon pratar

Hon tar på farmor

Rör henne så ömt med sina händer

Som att hon bara sov

Som att hon skulle vakna när som helst

Medans Lena pratar med henne försöker jag telepatera alla de saker jag vill säga till henne

Allt det jag inte kan säga utan att gå sönder

Jag vet ju med ganska stor sanorlikhet att det är sista gången jag ser henne i liv

Jag hade tyvärr rätt

Medans Lena pratar får jag svårare och svårare att hålla gråten i styr

Små hulkande läten kommer

tårarna rinner

och snoret

När Lena börjar gråta går jag sönder innuti

Det här får inte vara sant

Jag klarar inte mer

Säger att jag måste gå

Viskar till farmor att jag älskar henne

Påväg mot dörren börjar jag hulka

Skyndar mig ut

ut i den sterila tomma ekande korridoren

där vill jag heller inte gråta

Lugnar ner mig och hämtar Claes som går in till Lena och farmor igen.

Det är så jobbigt att försöka minnas allt igen.

Det gör så fruktansvärt ont.

*

Andra Besöket

*

Tyvär har minnena redan börjat blekna från detta besöket, men jag ska försöka.

Jag åker med Lena, Claes och Clara upp till Karolinska.

Pappa har sagt att de blir bättre ju fler gånger man kommer upp.

Det är en annan klump i halsen jag har denna gången.

Men jag längtar tills att få se henne igen.

Få ta i henne.

Få prata med henne.

Om jag kan denna gången.

Vi kommer upp och sätter oss i väntrummet. Lena och Claes går för att säga att vi är här.

De får veta att de kommer gå några minuter.

De håller på med henne.

Vi sitter i väntrummet och efter ett tag kommer en av sköterskorna

de kommer gå lite längre tid för de ska byta lakan.

Sen kommer det en man

Han frågar om anhöriga till Siv

Presenterar sig som läkare

Ber Lena och Claes följa med

Sen händer något av det värsta i mitt liv.

Jag och Clara som väntar i blir så klart väldigt oroliga.

Clara säger att hon är säker på att hon gått bort

Jag förstår det inte.

Det kan hon inte, det kan inte vara så.

Tankarna snurrar, hjärtat rusar.

Jag ser på Clara att hon håller på att gå sönder

Precis som jag

Jag försöker att få ihop bitarna i mitt huvud.

Är det så att sköterskorna ringt efter läkaren för att farmor precis dött när vi kom?

Ljög de om lakan bytet för att de inte får säga nått

Är det därför han kom och att vi fick vänta

Borde de inte ringt till lena direkt om hon dog?

Jag försöker att snacka.

Motsäga alla mina tankar.

Klart de inte skulle säga att de bara skulle byta lakan om hon var död.

Klart läkaren skulle säga nått mer

Klart det inte är sant.

Hon lever.

Jag försöker övertala Clara.

Men inners inne är jag så rädd för att Clara ska ha rätt.

Det är några av de värsta minuterna i mitt liv

Det kändes som en evighet

Alla steg i gången utanför hoppades jag skulle vara dem som kom tillbaka

Dem var borta i kanske 10 min

men det kändes som hundra.

När dem äntligen kommer kan de nog se på oss.

Se att vi håller på att gå sönder.

Men hon lever

Och läkaren ville bara prata med dem eftersom vi var här samtidigt som han.

*

Morgonen

*

Dessa blommor har växt fritt vid stationen vid mig. Vilda fina ängsblommor.

Härom morgonen stog det några trädgårdsmästare med häcksax

och skar bort dem.

Jag frågar dem surt varför dem gör det.

De gör klart för vinter

Jag kallar dem skitstövlar och går

Efter har jag svårt att förstå varför jag skällde på dem

Sen går det upp

Blommorna har fått mig att tänka på farmor

Och nu stog de och skar bort allt som var hon

Jag måste få komma hem snart

Kan inte prata om henne här

Kan inte sörja

*

När det slår

*

När jag var hemma sist och farmor låg på intensiven så satte jag på ett silverhjärta på ett av mina egenflätade armband. Tanken var att hjärtat representerade farmor och att jag bar henne med mig. I täcken med resten av familjen så har jag börjat att tänka lite smått andligt. Iallafall tänkte jag att när armbandet ramlar av( för de gör ju egen gjorda armband till slut) så var det en symbol för farmor. Kanske inte just att hon skulle dö, men ja. Nått i den stilen.

I dag på jobbet ramlar armbandet iallafall av. Jag har tre rundt handen med den med hjärtat ramlar. När jag ser det falla ner känns det även som att en del av mitt hjärta föll ner. Det gjorde så ont. Jag önskar att allt bara var en dröm.

Jag har fortfarande inte förstått att hon är borta.

*

*

I have a sadness shield that keeps out all the sadness, and it's big enough for all of us

Önskar att jag hade ett sadness shield precis som Max

*

Fin

Känns så overkligt att se hennes namn i en dödsannons. Och mitt eget.