*
Jag tror att allt blev lite suddigt av att vi trodde hon var borta
Men jag tror Lena och Claes gick in först och sen jag och Clara.
Jag vet faktiskt inte.
Tror Clara gick ut och jag var själv med Farmor.
Jag sa att hon skulle vakna.
Att jag saknade henne
Att jag inte ville åka tillbaka
Jag vill vara med dig Farmor.
Jag lyckades iallafall säga lite
Sen kom det en högljudt slags gråtljud från mig
sköterskan frågade om jag var okej
jag snyftade fram ett ja
frågade om de var första besöket
ett hulkande andra kom ur min mun
hon såg mig djupt in i mina ögon och sa att jag skulle säga till om det var något
Hade det bara varit jag och farmor i rummet hade jag skrikgråtit allt vad jag kunnat
men man försöker ju att behärska sig.
Lena kommer in och hon pratar
Hon tar på farmor
Rör henne så ömt med sina händer
Som att hon bara sov
Som att hon skulle vakna när som helst
Medans Lena pratar med henne försöker jag telepatera alla de saker jag vill säga till henne
Allt det jag inte kan säga utan att gå sönder
Jag vet ju med ganska stor sanorlikhet att det är sista gången jag ser henne i liv
Jag hade tyvärr rätt
Medans Lena pratar får jag svårare och svårare att hålla gråten i styr
Små hulkande läten kommer
tårarna rinner
och snoret
När Lena börjar gråta går jag sönder innuti
Det här får inte vara sant
Jag klarar inte mer
Säger att jag måste gå
Viskar till farmor att jag älskar henne
Påväg mot dörren börjar jag hulka
Skyndar mig ut
ut i den sterila tomma ekande korridoren
där vill jag heller inte gråta
Lugnar ner mig och hämtar Claes som går in till Lena och farmor igen.
Det är så jobbigt att försöka minnas allt igen.
Det gör så fruktansvärt ont.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar