*
Tyvär har minnena redan börjat blekna från detta besöket, men jag ska försöka.
Jag åker med Lena, Claes och Clara upp till Karolinska.
Pappa har sagt att de blir bättre ju fler gånger man kommer upp.
Det är en annan klump i halsen jag har denna gången.
Men jag längtar tills att få se henne igen.
Få ta i henne.
Få prata med henne.
Om jag kan denna gången.
Vi kommer upp och sätter oss i väntrummet. Lena och Claes går för att säga att vi är här.
De får veta att de kommer gå några minuter.
De håller på med henne.
Vi sitter i väntrummet och efter ett tag kommer en av sköterskorna
de kommer gå lite längre tid för de ska byta lakan.
Sen kommer det en man
Han frågar om anhöriga till Siv
Presenterar sig som läkare
Ber Lena och Claes följa med
Sen händer något av det värsta i mitt liv.
Jag och Clara som väntar i blir så klart väldigt oroliga.
Clara säger att hon är säker på att hon gått bort
Jag förstår det inte.
Det kan hon inte, det kan inte vara så.
Tankarna snurrar, hjärtat rusar.
Jag ser på Clara att hon håller på att gå sönder
Precis som jag
Jag försöker att få ihop bitarna i mitt huvud.
Är det så att sköterskorna ringt efter läkaren för att farmor precis dött när vi kom?
Ljög de om lakan bytet för att de inte får säga nått
Är det därför han kom och att vi fick vänta
Borde de inte ringt till lena direkt om hon dog?
Jag försöker att snacka.
Motsäga alla mina tankar.
Klart de inte skulle säga att de bara skulle byta lakan om hon var död.
Klart läkaren skulle säga nått mer
Klart det inte är sant.
Hon lever.
Jag försöker övertala Clara.
Men inners inne är jag så rädd för att Clara ska ha rätt.
Det är några av de värsta minuterna i mitt liv
Det kändes som en evighet
Alla steg i gången utanför hoppades jag skulle vara dem som kom tillbaka
Dem var borta i kanske 10 min
men det kändes som hundra.
När dem äntligen kommer kan de nog se på oss.
Se att vi håller på att gå sönder.
Men hon lever
Och läkaren ville bara prata med dem eftersom vi var här samtidigt som han.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar