I Danmark

Din sista kamp

*

Pappa ringde precis.

Farmor har ett helt eget rum som man kan sitta och bara hänga i.

Chilla med farmor liksom.

De hade snackat med läkaren i dag.

Hon har cirka två veckor kvar tror de.

Kroppen visar mer och mer tecken på att sluta fungera.

Hon kräks upp den näring hon får.

Nu är det bara väntan.

Det känns som ett slag i magen fast jag vetat länge att hon inte kommer tillbaka.

Skulle vilja träffa henne igen.

Höra hennes andetag innan de försvinner för alltid.

Vara där för henne i hennes sista kamp.

De hade även talat med en präst.

Upp till tre veckor brukar det gå innan begravningen.

Jag kan inte förstå att min livs första begravning blir farmors.

Börjar gråta av bara tanken.

Förstår inte hur jag ska kunna leva vidare som vanligt.

Förstår att sorgen alltid kommer finnas där till viss grad,

men när ska de sluta göra så ont?!

*

Flytten

*

Nu har farmor blivit flyttad till Södertälje Sjukhus. Det är bra. Då är det närmare för alla att besöka henne.

Alla utom mig.

Men hon har fortfarande inte vaknat.

Det gör ont.

*

Första besöket II

*

Halsen är svullen på henne och hennes ansigte.

Tungan med. Den sticker ut vid sidan av bitgrejen hon har i munnen.

Jag tar hennes hand. Den är varm och mjuk.

Pappa berättar för henne att vi är där.

Att Clara väntar i väntrummet.

Han pratar vidare med henne.

Jag är tyst. Kan inte säga något.

Varje tanke blir till tårar.

Om jag öppnar min mun och säger nått kommer jag bryta samman.

Sköterskan är bra och snäll.

Berättar lite för mig om grejerna.

Pratar med pappa.

Hon säger att även Clara får komma in.

Jag går och hämtar henne.

Vi går tillbaka till rummet, men jag råkar knacka på fel dörr.

När vi hittar rätt så går jag fram och tar farmors hand igen.

Det är så overkligt att se henne ligga där.

Jag klappar henne på kinden.

Den är inte lika varm som handen.

Pappa skämtar med farmor.

Pratar.

Han är precis som han brukar.

När han börjar prata om Becky så biter hon med munnen på bitgrejen.

När han säger att farfar kommer imorgon så blinkar hon med stängda ögon.

Finns hon där inne?

Pappa fortsätter och försöker få henne att fortsätta att reagera.

Han har inte sett att hon gjort så förr.

Jag tror att vi alla börjar hoppas.

Jag håller fortfarande hennes hand och klappar henne på armen med min andra hand.

Mina tårar rinner.

Jag skulle vilja bryta ihop.

Jag vill bara storböla.

Men sansar mig.

Jag vill skrika

Jag vill skaka henne

Jag vill att hon ska vakna

Hela tiden tänker jag på saker jag vill säga till henne

men alla orden bildar klumpar i min hals

och får mina tårar att rinna.

Jag förmår att säga hejdå farmor

när vi ska gå.

Vi går ner i cafeterian och dricker kaffe.

Pratar om farmor.

Jag vill mest bara gråta.

*

"Man kan inte välja när och hur man ska dö.

Det enda man kan bestämma är hur man ska leva."

Sorgen

*

Detta skrev min fina faster i lördags. Jag blir så ledsen över att alla är så ledsna.

"Sorgen lägger sig som ett tunt flor över tillvaron....när kvinnan som bar fram mig till livet själv fäktar för sitt liv känns tillvaron trist! Jag känner mig maktlös men är glad över alla fina stunder vi har haft tillsammans!"

*

Första besöket

*
Jag, pappa och Clara tog bilen upp till Karolinska. I Bilen påväg upp pratar vi om farmor. Om våra tankar. Om våra känslor.
Under bilfärden känns det ändå ganska bra.
Men också konstigt för man vet inte vad man ska förvänta sig.

Pappa berättar om hur de andra besöken varit.
Det skulle nu bli hans fjärde besök.
Han säger att de blir bättre varje gång man kommer.

Vi ska till NIVA.
Neurokirurgiska klinikens intensivvårdsavdelning.

På väg upp i hissen börjar allt kännas overkligt och hjärtat bankar.
Jag och Clara sätter oss i väntrummet medans pappa går och frågar om vi får komma in.
De ber oss vänta lite.

Vi får bara komma två in åt gången.
Pappa och jag går först.

När dörren öppnas så förstår jag inte att det är hon.
Jag vet att de ligger flera i samma rum och antar att det är någon annan.
Sen ser jag.

Fina lilla Farmor.
Hon ser så liten men fridfull ut.
Jag går fram och säger hej.
*