I Danmark

Din sista kamp

*

Pappa ringde precis.

Farmor har ett helt eget rum som man kan sitta och bara hänga i.

Chilla med farmor liksom.

De hade snackat med läkaren i dag.

Hon har cirka två veckor kvar tror de.

Kroppen visar mer och mer tecken på att sluta fungera.

Hon kräks upp den näring hon får.

Nu är det bara väntan.

Det känns som ett slag i magen fast jag vetat länge att hon inte kommer tillbaka.

Skulle vilja träffa henne igen.

Höra hennes andetag innan de försvinner för alltid.

Vara där för henne i hennes sista kamp.

De hade även talat med en präst.

Upp till tre veckor brukar det gå innan begravningen.

Jag kan inte förstå att min livs första begravning blir farmors.

Börjar gråta av bara tanken.

Förstår inte hur jag ska kunna leva vidare som vanligt.

Förstår att sorgen alltid kommer finnas där till viss grad,

men när ska de sluta göra så ont?!

*

Flytten

*

Nu har farmor blivit flyttad till Södertälje Sjukhus. Det är bra. Då är det närmare för alla att besöka henne.

Alla utom mig.

Men hon har fortfarande inte vaknat.

Det gör ont.

*

Första besöket II

*

Halsen är svullen på henne och hennes ansigte.

Tungan med. Den sticker ut vid sidan av bitgrejen hon har i munnen.

Jag tar hennes hand. Den är varm och mjuk.

Pappa berättar för henne att vi är där.

Att Clara väntar i väntrummet.

Han pratar vidare med henne.

Jag är tyst. Kan inte säga något.

Varje tanke blir till tårar.

Om jag öppnar min mun och säger nått kommer jag bryta samman.

Sköterskan är bra och snäll.

Berättar lite för mig om grejerna.

Pratar med pappa.

Hon säger att även Clara får komma in.

Jag går och hämtar henne.

Vi går tillbaka till rummet, men jag råkar knacka på fel dörr.

När vi hittar rätt så går jag fram och tar farmors hand igen.

Det är så overkligt att se henne ligga där.

Jag klappar henne på kinden.

Den är inte lika varm som handen.

Pappa skämtar med farmor.

Pratar.

Han är precis som han brukar.

När han börjar prata om Becky så biter hon med munnen på bitgrejen.

När han säger att farfar kommer imorgon så blinkar hon med stängda ögon.

Finns hon där inne?

Pappa fortsätter och försöker få henne att fortsätta att reagera.

Han har inte sett att hon gjort så förr.

Jag tror att vi alla börjar hoppas.

Jag håller fortfarande hennes hand och klappar henne på armen med min andra hand.

Mina tårar rinner.

Jag skulle vilja bryta ihop.

Jag vill bara storböla.

Men sansar mig.

Jag vill skrika

Jag vill skaka henne

Jag vill att hon ska vakna

Hela tiden tänker jag på saker jag vill säga till henne

men alla orden bildar klumpar i min hals

och får mina tårar att rinna.

Jag förmår att säga hejdå farmor

när vi ska gå.

Vi går ner i cafeterian och dricker kaffe.

Pratar om farmor.

Jag vill mest bara gråta.

*

"Man kan inte välja när och hur man ska dö.

Det enda man kan bestämma är hur man ska leva."

Sorgen

*

Detta skrev min fina faster i lördags. Jag blir så ledsen över att alla är så ledsna.

"Sorgen lägger sig som ett tunt flor över tillvaron....när kvinnan som bar fram mig till livet själv fäktar för sitt liv känns tillvaron trist! Jag känner mig maktlös men är glad över alla fina stunder vi har haft tillsammans!"

*

Första besöket

*
Jag, pappa och Clara tog bilen upp till Karolinska. I Bilen påväg upp pratar vi om farmor. Om våra tankar. Om våra känslor.
Under bilfärden känns det ändå ganska bra.
Men också konstigt för man vet inte vad man ska förvänta sig.

Pappa berättar om hur de andra besöken varit.
Det skulle nu bli hans fjärde besök.
Han säger att de blir bättre varje gång man kommer.

Vi ska till NIVA.
Neurokirurgiska klinikens intensivvårdsavdelning.

På väg upp i hissen börjar allt kännas overkligt och hjärtat bankar.
Jag och Clara sätter oss i väntrummet medans pappa går och frågar om vi får komma in.
De ber oss vänta lite.

Vi får bara komma två in åt gången.
Pappa och jag går först.

När dörren öppnas så förstår jag inte att det är hon.
Jag vet att de ligger flera i samma rum och antar att det är någon annan.
Sen ser jag.

Fina lilla Farmor.
Hon ser så liten men fridfull ut.
Jag går fram och säger hej.
*

Söndag

*

Jag är så satans jävla arg. Jag är så satans jävla ledsen. Jag känner mig så satans jävla maktlös. Jag skulle göra vad som helst för att få ta bort allt ditt onda, för att få dig tillbaka. Det är inte rätt. Jag försöker hålla modet uppe och vara glad för den tiden vi fick.

MEN DET ÄR INTE RÄTT.

Jag är 22 år. Jag fick 22 år med dig. Men de räcker inte. Allt i min kropp skriker att det inte är din tur ännu. Det må vara hur jävla själviskt som helst.

Kom tillbaka till mig.

*

Beskedet

*

Fredagen den 5 augusti så jobbade jag dag på jobbet. Jag gick och peppade för kvällens konsert som jag skulle på med Mia. Vi jobbade båda, vi skulle till henne efter jobbet och fixa oss, men hon slutade tidigare och gick hem och hämta hunden för att möta upp mig när jag slutade. När jag packar ihop mina saker och är på väg ut ur dörren så ser jag på min telefon och mamma har ringt 4 gånger.

Jag har förr sagt till henne att hon inte får ringa så många gånger för att jag blir så orolig. Tänkte att hon hade glömt det. Men så ser jag att det är under den senaste halv timman hon ringt. Jag har även fått ett sms. Det står: Ring så fort du kan.

Mitt hjärta börjar slå och jag ringer. Hon ringer sen upp. Hon säger att hon har dårligt nyheter. Jag går snabbt igenom alla i familjen i huvudet, vem kan det vara, hur alvarligt är det och vad har hänt. Då kommer det, det jag minst hade anat. Farmor har fått en hjärnblödning.

Jag stannar upp och frågar lugnt vad som hänt, vad chanserna är. Tycker själv att det inte är så farligt. Hon berättar att hon opereras nu och att jag får veta senare hur det gått. Vi säger hejdå och jag hoppar upp på cykeln.

Efter 100 m är jag tvungen att stanna. Jag kan inte andas. Det är så overkligt allt. Varför kommer det ingen luft, vadå farmor hjärnblödning, va? jag förstår inte. Så helt plötsligt kommer luften ner i lugorna och jag känner. Jag känner hur sorgen kommer över mig. Tårarna börjar falla och allt jag vill göra är att lägga mig på marken och skrika och sparka.

Jag står kvar tills jag är lugn. Sätter på min solglasögonen så att mina tårar inte syns och börjar cykla. Jag möter Mia på vägen och bryter ihop. Samtidigt ringer pappa.

Han berättar det mamma sagt men nu är jag inte lugn. Jag skrikgråter nästan fram orden till pappa. Han börjar också gråta. Han lovar att uppdatera mig och berättar att syskonen åker upp med farfar till henne så de är där när hon opereras färdigt.

Och här börjar den stora väntan. Den som fortfarande finns här.

Jag spenderar kvällen med fina vänner, musik och öl. Men mina tankar är hos Farmor. När jag får ett sms senare att operationen gått bra och att de ska få mera besked på måndag vilar jag ut lite. Tackar någon slags gud för att jag ska till södertälje bara några dagar senare.

Från denna dagen kommer mitt liv aldrig vara sig likt.

*

Farmor 75

*

Idag fyller fina Farmor 75 år. Det firar hon med att sova tungt för att hon är proppad med mediciner idag. Trist. Men verkar som att hela familjen åkte upp i omgångar idag. Max kunde dock inte gå in till henne fick jag höra. Mitt hjärta gör så ont när hans hjärta gör ont.
Pappa är fortfarande väldigt possetiv och är övertygad om att hon vaknar. Att hon finns där.
*

Stugorna på landet

*

När jag var liten så cyklade jag och farmor alltid och badade. Bara hon och jag och becky. Hon envisades med att alltid berätta vad alla grannhusen hette. Varför de hette så och vilka som bodde där. Nu är det inte många av de husen vars namn jag minns. Men då på den tiden gjorde jag allt för att komma ihåg vad hon sa. Vilka som bodde där och varför de hade sånna namn. Speciellt gillade jag min farbors stuga som heter Rom och huset som heter Paris. Minns dock inte alls hur de fick sina namn.

*

Början

*

Jag vill inte glömma dig eller minnena av dig. Så därför kommer jag skriva ner mina minnen och tankar kring dig kära farmor. Du kommer alltid vara en del av mig. Jag kommer aldrig glömma dig.

Men som i en process behöver jag bearbeta det jag upplevt och det kommer ske i denna bloggen.

*