*
Fredagen den 5 augusti så jobbade jag dag på jobbet. Jag gick och peppade för kvällens konsert som jag skulle på med Mia. Vi jobbade båda, vi skulle till henne efter jobbet och fixa oss, men hon slutade tidigare och gick hem och hämta hunden för att möta upp mig när jag slutade. När jag packar ihop mina saker och är på väg ut ur dörren så ser jag på min telefon och mamma har ringt 4 gånger.
Jag har förr sagt till henne att hon inte får ringa så många gånger för att jag blir så orolig. Tänkte att hon hade glömt det. Men så ser jag att det är under den senaste halv timman hon ringt. Jag har även fått ett sms. Det står: Ring så fort du kan.
Mitt hjärta börjar slå och jag ringer. Hon ringer sen upp. Hon säger att hon har dårligt nyheter. Jag går snabbt igenom alla i familjen i huvudet, vem kan det vara, hur alvarligt är det och vad har hänt. Då kommer det, det jag minst hade anat. Farmor har fått en hjärnblödning.
Jag stannar upp och frågar lugnt vad som hänt, vad chanserna är. Tycker själv att det inte är så farligt. Hon berättar att hon opereras nu och att jag får veta senare hur det gått. Vi säger hejdå och jag hoppar upp på cykeln.
Efter 100 m är jag tvungen att stanna. Jag kan inte andas. Det är så overkligt allt. Varför kommer det ingen luft, vadå farmor hjärnblödning, va? jag förstår inte. Så helt plötsligt kommer luften ner i lugorna och jag känner. Jag känner hur sorgen kommer över mig. Tårarna börjar falla och allt jag vill göra är att lägga mig på marken och skrika och sparka.
Jag står kvar tills jag är lugn. Sätter på min solglasögonen så att mina tårar inte syns och börjar cykla. Jag möter Mia på vägen och bryter ihop. Samtidigt ringer pappa.
Han berättar det mamma sagt men nu är jag inte lugn. Jag skrikgråter nästan fram orden till pappa. Han börjar också gråta. Han lovar att uppdatera mig och berättar att syskonen åker upp med farfar till henne så de är där när hon opereras färdigt.
Och här börjar den stora väntan. Den som fortfarande finns här.
Jag spenderar kvällen med fina vänner, musik och öl. Men mina tankar är hos Farmor. När jag får ett sms senare att operationen gått bra och att de ska få mera besked på måndag vilar jag ut lite. Tackar någon slags gud för att jag ska till södertälje bara några dagar senare.
Från denna dagen kommer mitt liv aldrig vara sig likt.
Jag har förr sagt till henne att hon inte får ringa så många gånger för att jag blir så orolig. Tänkte att hon hade glömt det. Men så ser jag att det är under den senaste halv timman hon ringt. Jag har även fått ett sms. Det står: Ring så fort du kan.
Mitt hjärta börjar slå och jag ringer. Hon ringer sen upp. Hon säger att hon har dårligt nyheter. Jag går snabbt igenom alla i familjen i huvudet, vem kan det vara, hur alvarligt är det och vad har hänt. Då kommer det, det jag minst hade anat. Farmor har fått en hjärnblödning.
Jag stannar upp och frågar lugnt vad som hänt, vad chanserna är. Tycker själv att det inte är så farligt. Hon berättar att hon opereras nu och att jag får veta senare hur det gått. Vi säger hejdå och jag hoppar upp på cykeln.
Efter 100 m är jag tvungen att stanna. Jag kan inte andas. Det är så overkligt allt. Varför kommer det ingen luft, vadå farmor hjärnblödning, va? jag förstår inte. Så helt plötsligt kommer luften ner i lugorna och jag känner. Jag känner hur sorgen kommer över mig. Tårarna börjar falla och allt jag vill göra är att lägga mig på marken och skrika och sparka.
Jag står kvar tills jag är lugn. Sätter på min solglasögonen så att mina tårar inte syns och börjar cykla. Jag möter Mia på vägen och bryter ihop. Samtidigt ringer pappa.
Han berättar det mamma sagt men nu är jag inte lugn. Jag skrikgråter nästan fram orden till pappa. Han börjar också gråta. Han lovar att uppdatera mig och berättar att syskonen åker upp med farfar till henne så de är där när hon opereras färdigt.
Och här börjar den stora väntan. Den som fortfarande finns här.
Jag spenderar kvällen med fina vänner, musik och öl. Men mina tankar är hos Farmor. När jag får ett sms senare att operationen gått bra och att de ska få mera besked på måndag vilar jag ut lite. Tackar någon slags gud för att jag ska till södertälje bara några dagar senare.
Från denna dagen kommer mitt liv aldrig vara sig likt.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar